Jag erkänner, jag är ingen bra bloggare. Det är totalt omöjligt för mig att få in en rutin på att skriva en text, fullkomligt. Ibland sprudlar jag av ord och vill ösa de över de stackars människor som råkar läsa bloggen. Här betonar jag definitivt ibland. Det tar i de flesta fall för lång tid att formulera det jag tänker till riktiga ord och därför ger jag upp innan jag ens hunnit börja. Fast ett till försök kan ju aldrig skada.
Det är sjukt hur vissa dagar är svarta och andra dagar är glittrande av guld. En del dagar blir man varm av och vill bara bära med sig i en liten låda. Andra dagar känns de mest som en djup grop där en påse popcorn & ett duntäcke är det enda alternativet för att överleva. Det är så det funkar, ni vet, livet. Nyanser behövs för att slippa genomlida ett liv av en grå massa av gegga. Det finns dalar och och det finns berg, alla måste bekämpas och övervinnas.
En sagovärld existerar inte. Det finns inget slott, ingen ständig regnbåge eller någon önskebrunn. Den rosa dimman är ett önsketillstånd som inte är rimlig.
Fast egentligen har jag fel, även om det är jag som skriver det. Det finns, men det bara för stunden.
Vi ska vara glada för det, glada för att vi kan känna och tänka. Kunna reflektera. Man vill alltid ha det bättre, hur bra allt än är. DEt är sjukt hur man aldrig kan vara nöjd för det man har. Får väl anta att det är någon sorts mening med livet, att sträva. Lyckas man njuta i mellan får man väl vara lycklig...
Rise and Fall - Craig David
